Första gången jag såg Fight Club så funderade jag på att också besöka diverse stödgrupper för människor som lider av olika diagnoser. Även om jag, likt Jack, inte riktigt hade behörighet till dessa grupper. Tyckte det verkade intressant och givande på nått vrickat sätt att få höra uppgivna och döende människors sista berättelser och önskningar. Den tanken slog mig nyss igen. Fast jag tror inte att det är lika lätt som det verkar i filmen, kanske i New York, men inte i den här byn.
Idag skyllde jag det ena på den andra och det andra på det tredje. Rätt skönt när man kan spela ut saker emot varandra när man egentligen bara vill va.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar